Recension: ”Jävla karlar” i regi av Jens Sjögren

Mammor och barn mot pappor. Så är Andrevs världsbild efter att den ena pappan efter den andra dundrat in i livet och osäkrat tillvaron. När som helst kan män slå till, bli farligt fulla eller börja gorma om man tuggar med öppen mun.

Andrev Waldens Jävla karlar är med rätta en av de mest älskade böckerna på senare år. Om barnets totala sårbarhet, utlämnad till de vuxnas nycker, men berättad med en rörande humor. När historien om Andrev, hans många pappor och hans färgstarka mamma blir film är det i ett övertygande vackert 80-talspaket.

Utsattheten hos både barn och mammor lyser som blåljus genom bok och film. Det gör också lojaliteten mellan barn. De tre skådespelare som gestaltar Andrev i olika åldrar skimrar allra mest i scenerna där de snicksnackar med andra barn. Till vuxna säger Andrev knappt flaska, han har lärt sig att vad han tycker och tänker inte betyder någonting, efter alla de män som kommit och gått och gjort livet surt för honom.

Men oj vad jag saknar Andrevs berättarröst, utan den blir ”Jävla karlar” en bra mycket mörkare historia. Eftersom filmskaparna valt (förmodligen klokt) att inte använda sig av en voice-over blir Andrev som berättelsens nav svårare att få fatt i. När humorn väl tittar fram i dialog eller händelser, skrattar man lättat.

Barnskådespelarna är fantastiska, jag tänker inte så lite på Anton Glanzelius Ingemar i ”Mitt liv som hund” när livet dundrar fram över en perplex Felix Östergren. Aliette Opheim får högsta betyg som den kärleksfulla och roliga mamman med städmani och urdålig karl-smak. Inte en falsk ton kommer över hennes läppar. Hon ställer till det, men är alltld där.

”Jävla karlar” blir dock lite jämntjock när bokens muntra och häpna ton saknas. Mörker behöver ljus för att man ska fatta hur mörkt det är när det är mörkt. Men när det väl glimrar till, som i ett par oförglömliga scener med bästa vännen, då jävlar är det jämn match mellan det onda och det goda.

Fler filmrecensioner här.